Koh Lipe Thailand

kohlipekohlipe2

Thailand

Thailand, Thailand – vem älskar inte detta exotiska land som blivit känd som en av världens bästa semesterorter? I en tid där de flesta delar av landet, inklusive alla små paradisöar, blir allt mer exploaterade, vill vi idag skriva om en liten ö i söder. Koh Lipe är namnet på denna ö som faktiskt lyckats stanna hyffsat oupptäckt. Vi tog med oss redaktionen på en resa där vi får uppleva de finaste stränder vi någonsin sett – häng med!

 

Resan hit är lång. Vi flyger från kalla Sverige till  hektiska Bangkok, där vi övernattar en natt för att samla energi. Det är inget stjärnflyg vi lyckats boka – 24h inklusive en mellanlandning på 8 timmar får vi stå ut med innan vi är framme i staden som aldrig sover. Vi är jetlaggade med lyckas somna ändå. Ett dygn senare är det dags att påbörja resan mot paradisön i våra drömmar – Koh Lipe. Vi catchar det tidiga morgonflyget där AirAsia står som värd. Klockan 06.25 bär det av, framför oss väntar närmare 6 timmar på resande fot. Inrikesflyget tar vara dryga timmen. Vi landar i Hai Pat, härifrån ska vi ta en minubuss till färgelägret i Koi An. Väl framme får vi svettas ett tag, det verkar nämligen som våra minubussbiljetter inte är giltliga. Efter lite dividerande fram och tillbaka lyckas vi till slut få våra platser i bussen. ”It is gonna be a bumpy rideeeee”, så skriver busschauffören när vi börjar rulla mot stopp 2. Och mycket riktigt, det blir en minst sagt bumpy ride. Två timmar senare anläder vi till färjelägret, aningens illamående. Vi har tagit oss över leriga åkrar och grönskande fält, att vi kom fram känns snarast som ett mirakel. Här går allt snabbt – vi lastar på oss själva samt vår packning på den färja som ska ta oss till ön Koh Lipe och vi blir plötsligt oerhört förväntansfulla – Snart är vi framme! På båtturen som tar ca 1,5 timme, pratar vi förväntningar. Ska det vara så där kristallklart vatten som på bilderna? Kommer vårt boende vara bra? Aldrig har vi varit så taggade under en jobbresa.

 

Turkostvatten, svajande palmer, kritvitsandstrand. Vi tuffar in mot Sunrise Beach, platsen dit färjan anländer med nykomna ö-besökare. Vi kollar nöjt på varandra och kan lyckliga konstatera att det är precis lika fint som på bilderna i katalogen, kanske till och med ännu finare… Vi tar en tuc-tuc till hotellet vi bokat och mottas med ett varmt välkomnande. Den thailändska kvinnan som driver hotellet berättar stolt om att hon och hennes make drivit verksamheten sedan 2015 och nu blivit belönande med diverse utmärkelser. Hon berättar om att de nu rankar som nummer tre på Tripadvisor, och vi kan förstå varför. Rummen är ljusa och fräscha, om än enkla. Alla rum, som är utformade som en bungalow, har utsikt över Sunset Beach. När vi anländer har det börjat skymma, och att beskåda solnedgågen vid Sunset Beach är något utöver det vanliga. Har du besökt ön förstår du vad vi menare.. Ett sken av rosa och orange lyser över den spegelblanka vattnet. Och lugnet. Aldrig någonsin har vi upplevt ett sådant lugn. Vi lämnar snart hotellet för middag och väljer ett ställe som Puh, kvinnan på hotellet, rekommenderat oss att besöka. Stället heter Sunset dinner, lite klysché kan tyckas, men vi glömmer det snabbt när vi tar första tuggan av maten som oss serverats. Jag njuter av den godaste Red Chicken Curry jag smakat, medan de andra i sällskapet valt klassiska rätter som Pad Thai och Grön Curry med Räkor. Till middagen dricker vi den omtalade Chang ölen, en dryck som passar utmärkt till lite mer kryddig mat. Vi somnar mätta och belåtna vid 23-tiden.

 

Nästa dag har vi bokat in en kombinerad snorkling- och dykningsresa. Jag och min kollega Magnus har dykcertifikat och vill självklart passa på att dyka kring Koh Lipe. Ön har utsetts till Thailands bästa dykvatten och inte nog med det, Dykvattnet kring Koh Lipe ligger på topp-10 över världens bästa dykvatten och ni kan ju gissa om vi är exalterade över det faktum att vi snart ska dyka ner bland korallrev och exotiska fiskar, på denna magiska plats. En lite tuff-tuff båt hämtar upp oss på stranden vid 10-tiden. Vi bestämde oss för att ta sovmorgon och har innan båtresan avnjutit en magiskt god frukost på hotellet. Papaya tillsammans med bananpannkakor och yoghurt – ja, ni hör ju! Dyktränare går snabbt igenom de tecken som riskerats att trilla bort sedan vi senaste gjorde ett dyk, skönt, vi är nästan lite nervösa. Fast mest förväntasfulla, såklart. Efter att ha säkrat all utrustning och säkerställt att alla tuber och kranar sitter fast som de ska, hoppar vi i vattnet. Den kommande timmen får vi privilegiet att dyka ner bland undervattensvärlden och hälsa på korallet, fiskar och andra fantastiska organismer i dess natuliga miljö. Ord kan inte beskriva hur magisk upplevelsen är. Allt är så fridfullt där, under ytan. Och färgerna, wow! Vi har turen att hitta ett vrak på havets botten och den som vill får simma in för att kolla läget. Jag börjar fantisera om hur det gick till när båten sjönk, hur många som var ombord och hur de levt sina liv. En stund senare signalerar instruktören att det är dags att börja simma uppåt. Vi när nu på ca 18 meter djup och stiger upp, sakta men säkert. Känslan när vi når ytan är märklig, att där under har varit så dämpat, så tyst, så overkligt. Nu är vi tillbaka till verkligheten, nåväl, en rätt paradisisk verklighet. Vi tackar dykinstruktören och båtföraren för en trevlig tur och vadar in mot land för at styra våra steg mot lunch. Vi är utsvultna och väljer inte med omsorg, denna gången blir det ett mindre lyckat mål. Maten är så stark att vi nästan storknar. Har ni någonsin upplevt att maten är så stark att ni nästan känner er svimfärdiga? Well, nu har jag. Aningens snurriga går vi tillbaka till bungalown för att ta en powernap innan vi fortsätter att utforska ön.

 

Varsågoda, hörrni! Det var ett litet utdrag ur den dagbok jag skrev under min vistelse på Koh Lipe. För er som funderar på att åka dit så rekommenderar jag er verkligen att följa er dröm. Nackdelen är att det är relavtivt krångligt att ta sig ut till den lilla ön, men jag lovar och svär att det är värt bördan. Koh Lipe var, och är, fortfarande ett av mina absoluta favoritresmål i Asien.